Eftermiddagssolen lyste gyllene över Moldau när familjen Hansen steg ombord på en sightseeingbåt nära Štefánik-bron. Det var deras andra dag i Prag, och efter timmar av promenader på kullerstensgator ville de nu vila benen – och låta floden föra dem genom stadens hjärta.
”Ska det här verkligen ta mer än två timmar?” frågade tolvåriga Ella och sköt upp solglasögonen på näsan medan hon spanade ut över det lugna vattnet.
”Ja,” svarade pappa Mark med ett leende och satte sig bekvämt till rätta. ”Och på de två timmarna kommer vi att se mer av Prag än vi skulle hinna på en hel dags vandring.”
”Och,” lade mamma Sophie till medan hon rotade i väskan, ”det serveras mat.”
Det gjorde susen. Ella och hennes nioårige lillebror Max piggnade till genast när doften av fläskkött, knödel och söt surkål steg från båtens lilla kök. Snart satt de och åt svíčková och drack äppeljuice, medan Mark njöt av sin första riktiga tjeckiska pilsner – nöjd med den bittra smaken.
Båten gled sakta iväg under Štefánik-bron och styrde söderut. Staden vecklade ut sig som en målning på båda sidor – pastellfärgade barockhus, spiror som pekade mot himlen, och röda tegeltak som klättrade uppför kullarna.
”Titta där!” ropade Max och pekade. ”Är det slottet?”
”Jajamän, det är Pragslottet,” sa Sophie och lutade sig över relingen tillsammans med honom. ”Det är världens största gamla slottskomplex. Ser du det höga tornet i mitten? Det är Sankt Vituskatedralen.”
”Det ser ut som något från en saga,” sa Ella drömskt medan hon studerade den gotiska siluetten.
När de närmade sig Karlsbron saktade båten in. Bron reste sig över dem, med trettio statyer längs sidorna, nött av tidens gång och tusentals händer. Turister stod och tog bilder ovanför dem.
”Varför finns det så många statyer?” frågade Max.
”Bra fråga,” svarade Mark och torkade bort lite skum från överläppen. ”Karlsbron byggdes för över 600 år sedan av kejsar Karl IV. Statyerna kom dit senare, på 1600- och 1700-talen.”
”Jag läste att den byggdes med magi,” sa Ella och försökte minnas från en guidebok.
Sophie skrattade. ”Inte riktigt. Men det sägs att de blandade äggulor i murbruket för att göra bron starkare. Folk från hela Böhmen skickade ägg – vissa skickade till och med hela ägg med skalet kvar!”
Max skrattade högt. ”Det måste ha blivit världens största omelett!”
Solen började gå ner och himlen skiftade i lavendel och djupblått. Stadens lampor tändes en efter en och speglades som stjärnor i floden. Även barnen tystnade för ett ögonblick, förtrollade av stämningen.
”Där är Vyšehrad,” sa Sophie och pekade mot en höjd med gamla murar och torn. ”Den är ännu äldre än slottet. Vissa säger att det var där de första tjeckiska kungarna bodde.”
”Fanns det drakar där?” frågade Max hoppfullt.
”Inga drakar,” log Mark. ”Men det fanns en prinsessa – Libuše – som stod där och såg en syn: en stor stad skulle växa fram. Den staden blev Prag.”
”Så vi seglar genom hennes dröm?” viskade Ella.
”Så kan man säga.”
Strax efteråt stannade båten till vid en sluss – stora stålportar som hjälper båtar att ta sig upp eller ner beroende på vattennivån.
”Varför stannar vi?” frågade Max.
”Det är som en hiss för båtar,” förklarade Mark. ”Slussarna skyddar staden från översvämningar genom att kontrollera vattenflödet.”
”Coolt!” sa Max och tittade spänt på när vattnet började stiga. ”Tänk om man kunde åka ner som i en vattenrutschkana!”
Sophie skrattade. ”Det skulle nog bli lite för roligt för en så här gammal stad.”
De passerade foten av Petřínkullen, där utsiktstornet glittrade som ett litet Eiffeltorn i natten. Därifrån kunde man se hela Prag – men nu var det staden som blickade ner på dem.
Mörkret hade fallit. Broar, kyrkor och torn glödde i varmt sken, och Prag såg ut som en levande saga. Par promenerade längs floden, en violinist spelade mjukt någonstans i fjärran, och en spårvagn plingade bortom kajen.
Mark tog en sista klunk öl och drog in den svala kvällsluften. ”Det här,” sa han, ”är det perfekta sättet att upptäcka en stad.”
Ella lutade sig mot hans axel. ”Jag gillar Prag,” mumlade hon sömnigt.
Max nickade. ”Fast det fanns inga drakar.”
Båten svängde långsamt tillbaka mot Štefánik-bron. Turen var över, men minnet skulle leva kvar.
För en magisk kväll hade de seglat rakt genom hjärtat av en stad full av berättelser – och blivit en del av dem själva.
